Jag läste alldeles nyligen Thomas Arferts och Anders Fagers rollspel, Svenska kulter. Det är baserat på Fagers bok med samma namn, en bok jag inte har läst.

Jag är inte helt olycklig över att inte ha läst boken om den inledande novellen och citaten i rollspelet är något att döma efter. Det är en Lapidus-esque korthuggenhet över texterna, och precis som med Lapidus böcker känns texten som att lyssna på en hackig LP-skiva. Jag upplever ingen följsamhet i texten, och för mig omsätts det ganska omedelbart till en brist på intresse. Men nu är det inte Fagers böcker det handlar om, utan rollspelet.

Svenska kulter är enkelt och reglerna är nästan lite skissartade, men det är ändå ett fungerande system. Det är avslimmat och improvisationsvänligt, vilket jag känner mig sympatisk inför. Det fungerar bra för syftet, det vill säga att berätta historier med någon slags ramverk.

Det är resten av rollspelet – världen det utspelar sig i – som lämnar mig märkligt oberörd. Efter att ha läst igenom det på ett par timmar har nästan ingenting fastnat. Jag förstår inte riktigt vad tanken är att jag skall göra med det. Är det en uppmuntran att skapa dramatiska, dödsdömda kultister? Är det ett svenskt Call of Cthulhu? Jag tror problemet ligger mindre hos spelkonstruktören Arfert och mer hos Fager, som i alla fall enligt det jag läser, har lyckats skapa en ganska blodfattig version av Cthulhumythosen i Stockholm. Det är ändå rätt imponerande med tanke på den rika myllan det tar avstamp i . Cthulhumythosen är storartad, skräckinjagande och framförallt helt likgiltig inför människors strävanden. På något sätt missar rollspelet helt det målet. Det handlar knappast om att det är omöjligt att översätta vardagssituationer till skräck. Det lyckas både King och Ajvide-Lindqvist med, även om jag personligen föredrar King. Skall jag ge ett exempel på ett rollspel som klarar det där med skräck galant så är Kult inte långt borta.

Det jag upplever som problematiskt är ett engagemang i berättelserna som aldrig infinner sig. Vissa rollspel skapar en värld som gör att det kliar i fingrarna för att få lov att upptäcka den. Svenska kulter är ett slätstruket rollspel, trots att det är Sverige, trots att det är Cthulhu. Skall jag vara helt ärlig så är det precis samma problem som jag upplever med “Låt den rätte komma in” av Ajvide-Lindqvist. Underligt nog älskade jag “Hanteringen av odöda” som är bland de bästa zombieskildringar jag har läst, tätt efter Max Brooks World War Z.

Det är synd att ett skräckspel som utspelar sig i Sverige lämnar mig likgiltig. Det är möjligt att det beror på den skissartade spelvärlden, men det kan lika gärna vara avsaknaden av tydliga äventyrskrokar som jag tycker behövs för att verkligen inspirera. Kanske är det det att det är svårt att se hur jag som spelare skall spela min mer eller mindre dödsdömda kultist och få ut något ur det. Det kan inte jämföra sig med vare sig Kult eller Call of Cthulhu. Det är synd. Om något hade ett nytt svenskt skräckrollspel kunnat liva upp marknaden. Vi behöver trots allt bli rädda då och då, och det enda alternativet som fortfarande finns i tryck är Bortom: Lögnens slöja.

Jag antar att jag kanske vill ha för mycket. Jag vill ha en spelvärld där jag känner vardagsskräcken komma krypande längs med Drottninggatan. Det får jag tyvärr inte med Svenska kulter.