20KTP Nr. 26 – 50
Klicka på bilden för att läsa äventyret, eller högerklicka för att tanka hem det i PDF-format.
26. Tindalos – Call of Cthulhu, 3:rd ed.
Reflekterande ytor, överallt i drömmen, men en oförmåga att se, att gömma sig. Reflektionerna kastade enbart tillbaka tomhet. Labyrintliknande gångar som aldrig tar slut, bara reflekterar tillbaka varandra in i en oändlighet.
Jakten som börjat för åtskilliga timmar sedan (fortfarande i drömmen) fortsatte. Något osynligt som genom sin blotta närvaro fick blodet att frysa till is, frysa tills dess att det mer liknade sten än något organiskt, och samtidigt i bakgrunden, det oavbrutna ylandet, som obarmhärtigt kom närmare och närmare, steg för steg, steg för steg.
Med ett ryck vaknade Miskatonics senaste stjärnstudent – vilket var ett passande epitet med tanke på intresset för astronomi – ur sin oroliga sömn. Återigen hade hon somnat med ansiktet i den underliga bok hon funnit när hon gått på upptäcksfärd i Arkhams lite mer pittoreska antikvariat. Det var en bok med mystiska diagram, stjärnkartor och ekvationer som antydde dimensioner bortom vår egen, ett annat plan, en annan värld. Men bristen på sömn och de påträngande drömmarna gjorde det svårt att koncentrera sig. Trots det hade efterforskningar och tankekraft utkristalliserat ett enda ord ur röran i boken.
Tindalos.
28. Primadonnans Död – Castle Falkenstein (out of print)
“Primadonna försvunnen!” braskar löpsedlarna runtom hela världen. Den lilla damen med den stora rösten har försvunnit. Michelle Monastral, världsberömd och firad stjärna har blivit samtalsämnet i societetens finare kretsar, men inte för sin fantastiskt fenomenala röst, utan på grund av att man misstänker hennes något äldre, och det skall kanske också sägas, kraftigare rival, Dame Carlotta Cobolt för försvinnandet. “Primadonna gripen för dådet!” än mer vulgära rubriker regnar över de Wienska invånarna. “Carlotta Cobolt gripen!” ståtar en annan rubrik. Det är förvånande att kultureliten överhuvudtaget orkar gå ut.
Men löpsedlarna har rätt. Michelle Monastral är verkligen försvunnen och den enda misstanke som finns landar på Dame Carlotta Cobolt, en operasångerska vars stjärna kanske inte så mycket dalar som att den uppnått en fixposition.
29. Bakom spegeln – Changeling: The Dreaming
Det var i äppeldalen som spegeln först dök upp. Med sina snirkliga dekorationer på ramen av guld drog den nyfikna blickar till sig.
Någon försökte flytta den, men den stod envist kvar på sin post, en enögd väktare som reflekterade allt den såg.
Nyfikna Kithain som stirrade för länge in i dess djup försmäktade, all deras Glamour stulen. Det fanns någon i djupet, sade de. Spegelmannen. När spegeln hade sett vad den behövde exploderade den i skärvor och tog all glädje med sig.
30. Spökskallarna – Changeling: The Lost
En blöt duns följdes av ett äckligt, stumt läte. Ben mot hud, rullande kött. Huvudet stannade framför Vårfrun. Ett av ögonen tog tillfället i akt att lösgöra sig från skallen med en timing som framstått som komisk om den inte hade varit så groteskt förpackad.
“En till får möta färjemannen ikväll, en till som möter färjemannen” kråkministern höjde nöjt sin droppande lie, medan Vårfrun log sitt gåtfulla leende och placerade skallen i myrstacken.
“Ikväll är våra försvar kompletta. Ingen kan komma åt oss nu.” Vårfruns röst lät mer som nyutspruckna löv än en mänsklig stämma, och det var svårt att förstå vad hon sade, men kråkministern nickade nöjt, ovetande om den uppståndelse deras handlande väckt vid Sommarhovet. Hur skulle man få polisen att sluta snoka runt Gladökvarns soptipp, och vem var det egentligen som tog så många skallar?
31. Elizabeth – Chock (out of print)
De långa, svepande kjolarna drog över stengolvet. Snabba steg hördes lite längre bort, men kvinnan som följde efter verkade inte ha särskilt bråttom. Hennes långa fingrar drog över stenfrisen, kände hur texturerna förändrades under huden.
Bankanden på dörren fick kvinnan att le. Det fanns ingen väg ut härifrån. Hennes offer kommer inte undan.
Två veckor senare hittas ännu en ung kvinna vid sidan av vägen, blodlös och söndertrasad. Huden är kritvit, utom på de ställen där den missfärgats av brännskador och skärsår. Byborna vet vad som hänt. Baronessan har slagit till igen. Förbannelsen lever fortfarande kvar.
32. Giftlaboratoriet – Classified Information
“Politovskaja, Litvinenko… skulle inte förvåna mig om Rjazanov råkar ut för något heller. Det är bara tre av tusentals. Tre. Av. Tusentals.” Grigorij Alibekov satte punkt för varje ord genom att sticka ett benigt finger i Alekseys arm, ett beteende som inte direkt tilltalade Aleksey, men Alibekov var hans överordnade och dessutom full som ett ägg. När Gigorij blev full som ett ägg var det inte ovanligt att folk fick sparken åt höger och vänster och Aleksey ville inte förlora jobbet. Full chef eller ej. Han skulle så klart vara tvungen att rapportera Grigorij.
Men Aleksey var orolig. Att nämna Rjazanov i öppen konversation på det viset var inte så vist. Inte för att Aleksey egentligen trodde att det skulle göra någon skillnad.
Bara ett par veckor senare var Grigorij Alibekov ersatt med en yngre officer, hade flyttat till sin hemprovins och dött av en oförklarlig hjärtattack. Aleksey i sin tur hade drabbats av botulism och avlidit på ett sjukhus i Moskva. Giftlaboratoriet hörde och såg allt.
33. Artefakten – Cold & Dark
Trampet av stövelklädda fötter kom närmare. Det fanns inte mycket tid kvar. Med händerna hala av sitt eget blod knappade Miranda in de sista siffrorna.
“Självförstöring aktiverad och auktoriserad av Jackson, M, löjtnant. Var vänliga utrym stationen omedelbart. Det är en minut kvar till självförstörelse.” Den datorsimulerade rösten upprepade meddelandet på kinesiska och spanska medan Miranda förtvivlat försökte få sina ben att lyda, att ta sig till kapseln innan stationen sprängdes. Stöveltrampet kom närmare. Det blöta, röda spåret på golvet var enkelt att följa, men knappast värt det. Huvudsaken var att skydda stationen, till alla pris.
Miranda hade precis spänt fast sig när datorrösten meddelade att nedräkningen var avbruten, auktoriserad av Lorenz, T, kapten.
Med ögonen fyllda av skräck och tårar såg hon sin förutvarande kapten komma gående mot räddningskapseln. Lorenz log det där otäcka leendet, samma leende som när Lorenz meddelade att stationen hade hittat en artefakt, och att deras order uppdaterats. I blind panik tryckte Miranda på avfyrningsknappen och såg hur kaptenens ansikte förvreds av ilska när insikten att en av förrädarna lyckats fly sjönk in. Kapseln försatte Miranda i djup stasissömn. När hon öppnade ögonen igen var det på ett främmande skepp och i en främmande säng.
34. Experiment IV – Cold City
Berlin 1950
Ett ungt par skyndar hemåt i duggregnet. Det är inte kallt, det är sommar, men att röra sig ute på gatorna är inte helt säkert så här dags.
Ett ljud får dem båda att stanna till, lyssna. ”Hörde du?” frågade han. ”Det lät som speldosan jag hade…” svarade hon. ”Mamma som sjöng för mig…” Båda rör sig som förhäxade emot ljudet, som verkar komma ifrån en figur klädd i vitt. Figuren är otydlig i kanterna, som en oskarp bild. Det är svårt att fokusera.
Dagen därpå hittas paret av den Berlinska polisen. Båda har ett uttryck av förundran i ansiktet. Båda är döda och kalla. Strömmar av blod har ritat streck ifrån deras öron ner på marken.
35. Deros – Conspiracy X
Det luktade bränt i hela lägenheten när Samantha kom hem från jobbet. Utan tvekan var det Bill som hade försökt laga mat igen och “glömt” något i ugnen, men varför var lyset släckt?
Ett par steg in i vardagsrummet stelnade Samantha i hela kroppen och ett svagt läte undslapp henne. En stor, svartbränd yta syntes på Bills favoritfåtölj. Det var emellertid inte det som fick Samantha att dra efter andan och vråla så högt att grannarna ringde efter polisen. Det var handen och den brända benstumpen som stack ut ur handleden som gjorde det. Det och det faktum att handen fortfarande höll i ett glas öl med kondensen pärlande på utsidan.
36. Född i Gråterskans tecken – Coriolis
Ett mjukt snyftande hördes från den lilla alkoven tillägnad Gråterskan. Inte så konstigt kanske – ikonen stod trots allt för tröst till de som lämnats kvar av de döda. Mustig rökelse slingrade sig som känselspröt ut genom öppningen och slöt sig samman med det väldoftande moln som redan bildats i taket på kapellet.
Ingen såg den unga kvinnan med tårarna strömmande från ansiktet när hon lämnade kapellet, och det tog ytterligare någon timme innan den då kraftigt nedkylda babyn gjorde nog ljud av sig för att höras och upptäckas av kapellets besökare.
Det lilla barnet togs om hand av en tempelvårdare, växte upp till en ung, oansenlig och dygdig flicka, och på hennes sextonde levnadsår började tårarna rinna, och har inte slutat sedan dess.
38. Slaget om Christchurch – CthulhuTech
“HQ kom” Engeln stod bredbent vid en liten grupp civila som fångats i den häftiga konflikt som blossat upp mellan Migou och New Earth Government i den lilla staden Christchurch på den engelska kusten.
“HQ här, kom”
“Delta Echo Charlie. Vi har hittat ett gäng civila. Två av dem är Ashcroft. Väntar på order, kom” Engelpiloten såg ner på de oskyddade civilisterna. Att lämna dem här vore lika med mord.
“Uppdraget har prio, jag upprepar, uppdraget har prio. Slut kom.”
Piloten suckade djupt innan svaret ljöd genom etern. “Det är uppfattat, klart slut.” Piloten tog ett par andetag för att centrera sig och gick sedan ner på knä med sin klumpiga mecha för att förklara för en grupp på fem människor att en stentavla hade prioritet över deras liv. Stanken av ozon, eld, brinnande kroppar och smält gummi låg tjock över slagfältet. En gång i tiden var Christchurch en stillsam storstad. Nu har det blivit en krigsskådeplats.
39. Skam – D20 Modern
Alla stod uppställda i klassrummet med stor precision. Rektorn var imponerad, både över hur tysta eleverna var, men även hur välkammade, observanta och respektfulla eleverna var.
Det här var verkligen en mönsterklass. Rektorn vände sig, synbart imponerad till klassföreståndaren.
“Hur gick det här till? De är ju fantastiskt duktiga och väluppfostrade.”
Vid det log både eleverna och klassföreståndaren, uppenbarligen stolta.
“Vi tillhör den tredje vågen” sade klassföreståndaren. “En metod jag och en kollega utvecklat tillsammans. Det är ett fantastiskt redskap för att skapa sammanhållning och gruppidentitet.”
“Kan vi använda det i fler klassrum?” Rektorn lät nästan lite bedjande. Skolan var en disciplinär katastrof och betygen var på tredje sämsta plats i hela landet.
Klassföreståndarens ögon glittrade.
“Självklart. Jag föreslår en veckas lärarkonferens och att vi tar in min kollega som konsult.”
“Avgjort.” Klassföreståndaren och rektorn skakade hand, allt medan eleverna såg på med klara och uppmärksamma ögon.
Det hade börjat igen. Den här gången skulle inget stoppa vågen.
40. Outbreak – D20 Modern: Dark Matter
“H-hallå? Har jag kommit till CDC?
“Ja, det här är CDC. Hur kan jag hjälpa dig?”
“Jag… har något jag måste berätta för… er.”
“Gäller det någon form av.. uh.. sjukdom?”
“Nej, nej, Gud nej. Men – uh – jag har inte mycket tid, så du måste lyssna på mig. De kommer att hitta mig snart, så du måste lyssna. Jag – uh – jag har varit inblandad i forskning om biologiska vapen, vid – vid Enheten, och”
“Vad heter du? Kan du ge mig”
“Nej! För sista gången, det finns inte tid! Viruset kommer inte härifrån! Berätta det för dem! Viruset är utomjordiskt och det släpptes inte löst av en olycka! Och nu försöker de mörklägga allt!”
“Jag skulle verkligen vilja hjälpa dig, men jag måste nog be dig lägga på nu.”
“Fan! Jag visste det!”
(Telefonlinjen tystnar ett par ögonblick. Det hörs fotsteg, och sedan: )
“Åh nej, de har hittat mig! Åh Gu..”
(En skarp knall hörs. Som ett pistolskott.)
“Frun? Frun? Vad hände, mår ni bra?” (Lite mindre skarpt i bakgrunden) “Vi behöver spåra det här telefonsamtalet! Jag tror någon blev skjuten!”
“Frun? Är du kvar?!”
(En manlig, tredje röst)
“Jag föreslår att du glömmer att det här telefonsamtalet någonsin ägde rum.”
(Klick)
41. Anden i glaset – D20 Modern: Urban Arcana
”Hyssj! Sitt still Kattis! Nu börjar vi. Lägg fingrarna på glaset.” Gunilla var äldst i gänget. Kattis, Edvard och Mia gjorde som hon sade, men Kattis drog åt sig fingret igen, så fort Gunilla hade släckt ljuset i vardagsrummet. Ingen av de andra hade märkt att Kattis finger var borta när Gunilla tände oljelampan.
Kattis mådde illa och kände sig obehaglig till mods, som att något var fel. Hon hade inte tyckt om det graverade glaset när Gunilla köpte det på Kyrkans Second Hand och hon tyckte ännu mindre om idén att de fyra skulle använda det till anden i glaset. Men Gunilla hade inte gått att stoppa. Eftermiddagen gick åt att göra alfabetet på papper de plockat ur Kattis skrivare och nu satt de här och skulle kalla på ett okänt andeväsen.
”Anden i glaset, är du där?” frågade Gunilla med högtidlig röst.
Kattis blev iskall när glaset började röra sig. Det gled förbi ”H”, ”I” och stannade på ”J”. I ett par sekunder stod det still där, sedan gled det tillbaka över pappret och stannade på ”A”.
”Anden i glaset, vem är du?” frågade Gunilla. Glaset började bokstavera ”D-I-N-D-Ö-D”. När glaset stannat på det sista d:et ryckte Edvard och Mia åt sig fingrarna. Gunilla såg upprörd ut och lyfte handen från glaset, men det såg ut som att glaset höll kvar henne.
”Okej, det här är inte roligt. Vem har hällt superlim på glaset? Och vem av er tyckte att det var kul att säga att anden skulle döda mig?” Gunilla såg både arg och ledsen ut. Kattis lutade sig försiktigt fram och lade handen på glaset och över Gunillas finger. Sedan drog hon långsamt Gunillas fingertopp bakåt tills den lossnade. Glaset stod kvar på papperet, men nu började ett blått sken lysa i de graverade spåren.
”Jag kommer efter er.” skrev anden. ”Jag kommer och tar er allihop.”
En vecka senare var Gunilla död. Medfött hjärtfel var diagnosen, men Edvard, Kattis och Mia visste bättre.
42. Till dig i mörkret skänker jag mitt hjärta – Dark Sagas
Med tunga steg gick det lilla sällskapet längs med den illa upplysta gången. Det var ett nederlag. Korpen var död och Järne svårt skadad av det de funnit inne i den lilla helgedomen, djupt under markytan. Järnes vackra ansikte skulle aldrig bli sig likt igen, uppfläkt som det var av vassa klor och infekterat av vad det än var för orenheter de stött på på vägen. Värst var dock att det ljus som tidigare genomlyst gruppen, den alltid lika förundrade och lyckliga Lydia, tystnat. Över hennes hals hade mörkret lagt ett lock av ogenomtränglig sorg, och vart hon än gick nu, så grät hon.
Av den utlovade skatten hade de bara sett en skymt innan mörkret lagt sig som en hand av sten över den lilla gruppen. Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen, allt på grund av den förbannade kartan som ledde dem ner i intigheten.
43. Regnperiod – Dawning Star (out of print)
Mörkret föll på Eos, och en halv livstid på jorden hade gjort Janet oförsiktig, eller kanske snarare inte så rädd som hon borde vara. Murkorna var lugna i sina hagar, och det var inte mer än ett par meter till stugan. Femtio. Tio. Ur mörkret hördes plötsligt hur murkorna började bröla och stampa runt i hagen. Sedan hördes ett pistolskott, ett vrål och sedan tystnad. Janet stod som fastfrusen och hoppade högt när Mircea ryckte tag i henne och drog in henne i snabbkretshuset. Det var ingen vacker boning, men näst intill ointaglig.
Nästa dag hittade de kroppen av en av arkeologerna från lägret intill strax utanför murkoinhägnaden. Hans kropp hade slitits i stycken. Det verkade som om han hade försökt fly vad det än var som givit sig på lägret. Det låg döda människor överallt.
Janet och Mircea förberedde sig på att fly utposten. Inga fynd eller handelsvinster var värda det här. Just som de sadlat upp murkorna föll de första dropparna. Det skulle inte bli någon flykt. Floderna och kanjonerna gjorde sig redo för regnperioden.
44. Silverpilen – Dead of Night
Det var helt tomt på perrongen, bortsett från den unga flickan och hennes äldre bror som väntade på att tunnelbanetåget skulle anlända.
Utan förvarning drog det in på blå linjen mot Akalla. Tåget var helt silverfärgat och dämpat på något sätt. Som om det inte riktigt fanns. Just när syskonparet skulle kliva på blev de båda ryckta bakåt av någon som haffat dem i kragarna.
”Nej barn”, sade en kaxig kvinnoröst bakom dem, medan dörrarna till tåget stängdes. ”Det tåget reser bara de döda med.”
Rösten tillhörde en äldre dam med skarpt ansikte och mörka ringar under ögonen.
”Men vi måste hem” sade brodern och ryckte sig loss ur damens grepp.
”Tar du Silverpilen kommer du aldrig mera hem”, svarade damen. ”Jag borde veta. När jag var flicka åkte jag med pilen.” Med de orden försvann den gamla damen.
Syskonparet stod tätt bredvid varandra när nästa tåg ankom till perrongen. Det var blått och vitt som vanligt, och ett högljutt tonårsgäng klev av.
45. Stackato – Dead Reign
“War is not about sound at all, it’s actually about silence, the silence of humanity.”
Rådet den kvällen, kvällen innan de skulle ge sig av, var dämpat. Erika hade suttit bakåtlutad, den tunga magen med det värdefulla nya livet hade vuxit sig stor och hon var bara någon månad kvar från sin förlossning. Det betydde att några av dem var tvungna att ge sig in till staden igen. Stockholm. Mardrömmen. Debatten hade pågått länge och orsaken till debatten – om expeditionen vågade vänta ett par veckor till på snön och kylan – hade avbrutits av Erika som med lugn stämma konstaterat att hon hade haft värkar redan. Det var inte bara hennes liv som stod på spel. Snart var det Evas tur.
Det hela hade slutat med att John och Rebecca åtagit sig att planera expeditionen. John för att han kände till Stockholm och Rebecca för att hon visste var allt de behövde fanns i staden.
Natten var tyst och lugn, som om de vandrande liken utanför den befästa byn ville ge invånarna en gåva innan helvetet bröt loss.
46. Imperatrix – DeathWatch
Med bestämda steg klev syster Drusilla och syster Elena in i kontrollrummet.
“Vad kan vi göra?” tecknade syster Elena medan hon spände av sig sina serafimervingar. “Vi kan hålla dem på avstånd, men vi kommer inte härifrån, inte med artefakten och inte med tanke på att ett helt regemente av kejsargardet just strukit med på slagfältet. Vi behöver förstärkningar.”
“Oroa dig inte” svarade Drusilla och rörde vid artefakten. “Kejsaren är beredd att döda för den här, och för den som fortfarande ligger i kammaren. De skickar någon.” Ljuset fångade hennes märkvärdigt silverfärgade ögon. Hon suckade. “Som vi får rädda. Igen.”
47. Tredje ögats armé – Delta Green
“Håll ner honon.” Mulligan satte på sig ett par vinylhandskar över de nytvättade händerna. Att operera i en gammal lagerlokal var inte på något sätt optimalt, men man tager vad man haver. Med vana händer spände hon fast den kämpande mannen i huvudstödet, hällde på desinfektionsmedel mellan varje moment och bad till Gud att det inte skulle vara försent. Mannen i stolen skrek och vred sig utan att få loss skallen. Blodet rann ifrån de skruvar som Mulligan fäst i skallbenet.
“Oroa dig inte” sade hon samtidigt som hon plockade upp en borrmaskin från den rostfria brickan. “Du kommer snart att må mycket, mycket bättre.”
Borrens vinande lyckades inte överrösta mannens skrik, och doften av bränt ben var kväljande.
Efter operationen satt Mulligan och Carew på trottoaren utanför och delade på en cigarrett.
“Coleman skulle ha varit stolt över dig, det vet du.” sade Carew.
“Jag önskar bara att det kunde ta slut snart.” Mulligan lutade huvudet mot Carews axel. Han gav henne en kyss i pannan, rakt på det läkta ärret.
48. Lavalampan – Demon Hunters
En väldig krasch från övervåningen fick John att springa upp för trappan, två steg i taget.
Synen som mötte honom när han rundade hörnet till sovrummet fick blodet att frysa till is i ådrorna på honom. Tim, hans och Margots femtonåriga son stod med en kniv höjd över sin mor och blodet droppande ifrån spetsen. Margot var fortfarande vid liv, men det var tydligt hur illa skadad hon var.
John tacklade sin son till marken, knockade honom medvetslös och såg chockad på när Margot med viss möda ringde till polis och ambulans. Inget stämde. Den unge man som nyligen fyllt femton var inte alls våldsam. John kunde för sitt liv inte förstå vad som hänt.
Medan polis och ambulans tog hand om den chockade familjen, stod den nyinköpta, röda lavalampan och bubblade förnöjt i Tims sovrum. Det här var bara början.
49. Den långa, tysta natten – Diaspora
Miriam tittade upp mot himlen med ögon som nästan bränts ut av den dundrande solstormen.
Hennes dräkt pep ynkligt av brist på syre, förlorad integritet, trasiga system. Med höger hand slog hon in siffror på panelen på den vänstra armen, och dräktens ömkliga överlevnadsinstinkter tystnade. Både Miriam och, i någon utsträckning, dräkten visste att det här var slutet. Ensam på en värld så vacker att den fick hjärtat att värka av skönhet. När syremätaren i ögonvrån gick ner på rött slöt Miriam ögonen. Det var en sak att förstå att livet var på väg att ta slut, en helt annan sak att uppleva det.
Med tunga andetag föll hon baklänges ner på marken, täckt av glittrande stoft. Den rulle med papper hon hållit krampaktigt i vänster hand rullade en bit bort från kroppen. För ett ögonblick såg det ut som att papprena skulle fatta eld, men solstormen dog ut, och temperatur och ljus närmade sig normala värden.
På slätten låg en gammal kvinna med vit rymddräkt. En rulle papper vid hennes sida. Det gyllene dammet rörde sig över den vindpinade marken. Snart fanns inga spår av Miriam. Bara ännu en dyn i ett hav av guld.
Med reservation för ändringar
Naturligtvis är den här listan med reservation för ändringar och tillägg. Jag har tagit som vana att skriva äventyr direkt efter att jag recenserat något, så att jag skall ha spelet färskt i minnet när jag skriver.
Jag har också delat in sidan i flera delsidor för att det skall bli lättare att få en översikt.
Nr. 1 – 25
Nr. 26 – 50 – du är här
Nr. 51 – 75
Nr. 76 – 100
Nr. 101 – 125
Nr. 126 – 150
Nr. 151 – 175
Nr. 176 – 200
Nr. 201 – 230
Leave a Reply